mitt enda? uppror

Idag när jag gick hem från centrum mötte jag två typ 15åriga killar. Den ena hade en svart munkjacka med lite marijuanablad på. Det störde mig lite. Varför hade han det? Är han faktiskt pro, eller tycker han bara att det är lite coolt? Vet han att han sänder ut hjärndöda signaler till sin omgivning? Så kom jag att tänka på ett örhänge som jag köpte när jag gick på högstadiet. Det var ett litet marijuanablad, i silver. Jag tänkte inte så mycket på det när jag köpte det, eller, jag tyckte att det var lite coolt. Inte att knarka, men att ha den symbolen på mig. Min mamma tyckte inte det var det minsta coolt. Det är väl, genom tiderna, den enda gången hon verkligen vänt sig emot något som jag har velat ha på mig. Då tyckte jag att hon var en hopplös idiot som inte fattade nånting. Jag hade fått för mig att hon inte ville unna mig att ha örhänget bara för att hon tyckte att det var något som hennes generation hade ensamrätt på. Alltså inte att bära symbolen utan att röka på. Ni vet, glada 70-talet å allt det där. Som 14-åring hade jag lite svårt att tro på att alla inte rökte på (jämt) och att alla satt å hippade i närmsta park, vilket är en sorts romantiserad bild av livet som levdes då som målas upp för ungdomar.
Idag insåg jag att det verkligen inte var därför min mamma blev upprörd. Ska man bära symboler ska man veta vad de står för och vilka signaler de sänder ut. Och ärligt talat vill jag inte bli uppfattad som någon som pysslar med knark, det ville jag inte då heller.

Jag hoppas nu att ingen går och tror att min mamma hade sagt det som jag trodde. Det var helt min enga slutsats.