when you were young...

Satt och tittade på foton idag från svunna tider. När vi var en hel familj (lägg betoningen på var du vill), jag var blond, vi hade ett rutigt kök och varje säsong var förknippad med sin aktivitet. På vintern for alla till fjällen, skidskola, pjäxor och overaller. Ett år delade vi stuga med familjen som tyckte deras bäbis skulle dricka kräksvälling. Några gånger var vi på en ort där vi fick följa med och pista backar, jag ramlade av pistmaskinen och slog i rumpan. Det tyckte jag var pinsamt, så jag sa att jag fick ont i knät istället.
På våren bjöd påsken på fårvallning, skidåkning på isen och massa äggkokning på spisen med roliga plattor på landet. Sedan blev det rissläpning, eldning och den underbara röklukten i håret när man gått och lagt sig i svala lakan och hörde de vuxna ute i storstugan prata. Syster låg ovanför och gjorde irriterande skrapljud på lakanet och hävdade att det inte alls var hon.
Sedan blev det sommar. Återigen var vi på landet. KalleAnkatidningar, kortspel och ändlösa bad. Ju mer gymnastik syster gick på desto fler simhoppsläger blev det. Jag tyckte det var roligast att komponera ihop namn till grupper, själva stå-på-bryggan-och-kasta-upp-en-hov-i-luften-för-att-sedan-bedöma-dens-insats var mer systers grej. Höjdpunkten var när kusinerna kom, de var ju jättehäftiga, och bara man fick vara i deras närhet kändes allt lite bra.
Det jobbigaste var seglingarna. Jag tyckte att det var mysigt, men det jag minns är stress, missanpassning och en längtan att få vara ifred.

Hösten var kuslig, alla höga granar som susade när man skulle ut och kissa på kvällen på landet, de fantastiska svampplockningar, att ro över till sunddalen en sista gång, allt var så mycket tystare och lugnare än på sommaren. Det bästa med att vara på landet när det inte var sommar var att det eldades i kaminen och öppna spisen. När jag gick upp på morgonen var kaminen i full fräs, och den smällde alltid när man öppnade och stängde luckan. Då kunde man värma mjölken till chokladen ovanpå. det värsta med landet under de här perioderna var förknippat med kylan. När vi kom fram skulle man gå in med skorna. Det var för kallt för att ta av dem tyckte M och P och det var att rubba mina cirklar. Än idag tycker jag att allt är bättre när man har sovit första natten någonstans. Då känner man att man är där. Om man bara går in med skorna ska man gå alldeles snart igen. Man ska bara hämta något.

Bilderna är fina. De vittnar om en annan tid. En tid då det största bekymret var att syster var dum eller det var för kallt i vattnet. Jag önskar kanske inte att jag hade en traditionell kärnfamilj längre, men jag önskar absolut att landets skulle funnits kvar. Och alla de där sakerna. Och verkstan med alla saker man kunde titta å och där det luktade så gott. Påstoan där man lärde sig innebörden av ei saa peittää. När man börjar minnas kommer de små sakerna upp, de små pillren i lillis, lukten av Ias rullade cigaretter, stenarna som var likadana och bildade ett roligt mellanrum där man kunde sätta ner foten på väg ner till sjön. Det otäta fågelbadet, händerna på parkeringsplatsen som alltid var för stora och andra sånna där saker.

låten från förr

En gång hörde jag en låt. Den var jättelång. En kompis kompis sjöng på den typ en hel dag..Lite då och då alltså. Låten var rätt deppig. Lite deppunk om jag inte är alldeles fel ute. Först var allt misär sen dog den ena efter den andra i hans omgivning, de söp ihjäl sig och dog av sorg vill jag minnas.
Egentligen är det ju så att jag är ute efter att han som sjöng den för alla dessa år sen ska göra det igen, men det lär ju inte hända. Så nu är jag ute efter låtjäveln. Men jag har ingen aning om vilka det är som har gjort den. Och jag minns ingen textrad. Det enda jag vet är att den är på svenska och att den har hur många verser som helst.

bubblor

När jag var liten oroade jag mig för massa saker. Bland annat så var jag väldigt nojjig inför att bli vuxen och behöva betala räkningar. Det var inte själva pengafrågan som gäckade mig, utan proceduren att betala.
Jag kommer inte ihåg när jag betalade min första räkning, men det har aldrig varit svårt. Nu är jag orolig över hur det ska gå när jag slutar plugga. Kommer jag finna något jobb? Kommer jag vilja jobba? Tänk om hyra och studielån börjar hagla över mig utan att jag kommer kunna betala? Nu är det inte längre betalningsgrejen som oroar mig, utan pengafrågan.

Jag var också rädd att mina föräldrar skulle dö på vägen hem från sina jobb. Framför allt de dagar då det var dans. Stressen var väldigt påtaglig då. Trots att det aldrig hände något så var jag varje vecka lika orolig. Jag minns känslan, hur tiden (barn har ju så jävla bra tidsuppfattning dessutom) rann iväg utan att någon kom hem, jag fick lite ont i magen, fick lite panik. Sedan kom oftast mamma hem och till slut, när vi hade hunnit med 514 till vällingby kände jag mig rätt lugn igen. Jag måste varit en mästare på att mörka vad jag kände, för det var vad jag minns ingen som tyckte att det var något konstigt.

Innan jag hade körkort var jag rädd att jag skulle köra ihjäl massa människor så fort jag satte mig bakom ratten. När jag väl hade lärt mig köra försvann rädslan som om jag aldrig hade upplevt den.

När jag ska åka någonstans som jag inte är van vid att åka till är jag jätteorolig för att något ska hända, jag hittar inte bussen/tåget/flyget, utan missar det. Det anslutande färdmedlet ska komma försent och trots att jag räknat med en marginal kommer jag missa min anslutning. Eller så kommer jag aldrig komma av, jag kommer sova förbi min station (händer sällan på flyg). Så fort jag är framme försvinner också den känslan. Tills jag ska hem igen. När jag upprepat resan ett antal gånger börjar den kännas säker.

Trots att statistiken säger att allt kommer gå bra, det gör det ju nästan alltid, så uppkommer alltid nya orosmoment. Det är skönt att vara ute och resa med någon annan, då är vi två. Då känns allt tryggt. Då gör det inget att vi missar flyget, vi är i alla fall tillsammans. En gång var jag och pappa i Italien och seglade. När vi skulle hem fick vi aldrig gå på flyget. Det var väldigt lite information dessutom och det mesta sas och stod på italienska. Jag var väl 16 kanske, men hade jag varit själv hade jag varit i upplösningstillstånd. Nu var det ifs min pappa som var med och eftersom han är värsta globetrottern så är jag övertygad om att han skulle fixa varenda situation som skulle kunna uppstå iom ett missat plan, ett inställt plan eller något annat sånt där. Det skulle säkert jag också kunna, men jag skulle inte lita på min egen förmåga förrän efteråt.

Min poäng är hur som haver att trots att man inte behöver oroa sig, gör man det. Ofta oroar man sig ju för saker som ska hända sen, och ofta så är man mogen för den saken när det väl inträffar. Det är två år kvar tills jag är klar lärare. Då kommer jag veta vad jag vill göra. Det vore toppen om hjärnan förstod det också.

tyfonen

Idag stod det om en tyfon som har nått vietnam. det fick mig att komma ihåg den tyfonen som drabbade landet när jag var där med Sofie och Johan. Jag har inte läst om det alls, men jag vet ju att det std något om det i svenska medier. Nu sökte jag på det. Det var lite jobbigt faktiskt, att tänka mig in i att befinna sig här hemma och bara läsa om katastrofen (som vi ju trodde var galet vanlig). Det ar inte utan att jag tyckte lite synd om alla som var oroliga för mig (oss).

om natten...

...i paris har alla män höga hattar
...i paris händer luriga saker i skuggorna
...i paris är det varmt, kylan kommer inte från luften
...i paris ska jag vandra tills solen går upp
...i paris vill man gärna att det ska vara på ett sätt det inte är?

Få städer är väl så tacksamma som paris att sväva iväg om?

Jag har ont i knäna, och har börjat somna så fort jag åker kommunalt. Minns jag tidigare när det var så? Oh ja. Nog minns jag alltid.

Min lilla systerdotter kommer bli imponerad av mitt plåster imorrn. Själv tycker jag att det stör, men det sitter så hårt på öm hud att jag inte ids ta bort det. Det får väl sitta tills hon har sett det iaf.

mitt enda? uppror

Idag när jag gick hem från centrum mötte jag två typ 15åriga killar. Den ena hade en svart munkjacka med lite marijuanablad på. Det störde mig lite. Varför hade han det? Är han faktiskt pro, eller tycker han bara att det är lite coolt? Vet han att han sänder ut hjärndöda signaler till sin omgivning? Så kom jag att tänka på ett örhänge som jag köpte när jag gick på högstadiet. Det var ett litet marijuanablad, i silver. Jag tänkte inte så mycket på det när jag köpte det, eller, jag tyckte att det var lite coolt. Inte att knarka, men att ha den symbolen på mig. Min mamma tyckte inte det var det minsta coolt. Det är väl, genom tiderna, den enda gången hon verkligen vänt sig emot något som jag har velat ha på mig. Då tyckte jag att hon var en hopplös idiot som inte fattade nånting. Jag hade fått för mig att hon inte ville unna mig att ha örhänget bara för att hon tyckte att det var något som hennes generation hade ensamrätt på. Alltså inte att bära symbolen utan att röka på. Ni vet, glada 70-talet å allt det där. Som 14-åring hade jag lite svårt att tro på att alla inte rökte på (jämt) och att alla satt å hippade i närmsta park, vilket är en sorts romantiserad bild av livet som levdes då som målas upp för ungdomar.
Idag insåg jag att det verkligen inte var därför min mamma blev upprörd. Ska man bära symboler ska man veta vad de står för och vilka signaler de sänder ut. Och ärligt talat vill jag inte bli uppfattad som någon som pysslar med knark, det ville jag inte då heller.

Jag hoppas nu att ingen går och tror att min mamma hade sagt det som jag trodde. Det var helt min enga slutsats.

blåbär, smurfhits och en blöt kjol på kallhällsbadet

Idag kom T förbi med två kartonger Carolinesaker han hade hittat i källaren. Jag visste att den ena fanns, den var inte så intressant, innehåller gamla dockkläder som jag verkligen inte kan förmå mig att slänga. Den andra kartongen var ett kärt återseende. Den innehöll mina tavlor från Ekedalsvägen, det rosa fotoalbumet som jag alltid har haft, massa cd-skivor och lite annat. Hologramklistermärket hade slutat hologramma sig på fotoalbumet, det var bara min egen spegelbild som syntes i det. Inuti insåg jag att det verkligen inte innehöll så mycket och även om jag inte kunde säga vilka bilder som skulle komma på nästa uppslag var det så oehört familjärt och genomtittat. Det näst sista uppslaget är två vykort, ett med blåbär och det andra med några blå blommor. Jag vet att jag tittade på de där bilderna när jag var mindre och tyckte att det var lite märkligt att någon (som jag trodde att jag kände) fotade sådana motiv (nu vet jag att det är två vykort).

Bland skivorna hittade jag favoriter som Suede och Dia Psalma. Där fanns också favoriter frå väldigt länge sedan, Back Street Boys första skiva, Smurfhits, Petter och The World of Rave. Näe men vaddå, det är väl inte så att man under sina tidiga ungdomsår utforskar alla mäjliga områden för att sedan finna sig till rätta? Det värsta är ju att jag fortfarande kan komma ihåg hur låtarna på dessa gamla skivor går! Är det inte fantastiskt? Om någon vill kan jag citera hela get down av BSB på låtsasengelska....

Kartongens höjdpunkt var ändå fotona jag ramade in och hängde upp på väggen. Sofie skulle fota mig vid kallhällsbadet en gång. Jag var väldigt fin, enligt instruktion (har jag för mig iaf) hade jag min långa, svarta kjol, hm-korsetten och svart löshår på mig. Och gick rakt ut i vattnet. Det var så kallt. Jag minns att jag stod där och frös, kjolen var tung som fan och Sofie försökte få mig att posera till något fantastiskt som jag inte tror att jag lyckades frammana. Roligt var det iaf. Kallhällsbadet har många roliga minnen. Vågorna vi badade i på hålen på onsdagar, hopptornet och de ständiga glassarna. Undrar om badet finns kvar idag, eller om det har blivit bostäder av alltihop nu?

Idag gick det åt helvete med simningen. När jag simmat en sexton längder stängde de. Det var simskoledags. Inte så att de spar typ två längder till oss panchos som inte går i simskola, utan hela bassängen skulle tömmas på amatöratleter och i med små barn. Det var ju sådär. Hade jag haft samma disciplin som vid årsskiftet hade jag lovat mig själv att vara där i morgonbitti, jag har ju ändå sovmorgon. Men nu vet jag bättre. OM jag skulle vakna kl 6- sjukt pigg, då går jag å simmar. Inte annars. Jag behöver en sovmorgon. Det är en bristvara i mitt liv.