älskar sl

Jag älskar detta kaos snön har försatt oss i. Eller, har försatt vår kollektivtrafik i. Jag kan inte begripa varför det ska behöva ta så enormt lång tid att röja bort snön från spåren så att tunnelbanan kan gå även ovan mark. Jag åkte till skolan idag, skulle vara där kl 1300. Tio minuter tidigare än normalt gick jag hemifrån och jag hann alldeles lagom. När jag skulle hem var det inte heller några problem. Jag njöt av att se de långa köerna av folk, de proppfulla bussarna och alla stressade och lite nervösa människor på gullmarsplan. Själv var jag som en filbunke, en jävligt häftig filbunke. Fast det kanske inte alls såg, men det var så det var.
Imorrn befarar jag dock att det blir värre, eftersom jag ska vara i skolan redan klockan tio. Men, det ska nog gå. Allt går. Man ska inte tappa hoppet. Eller så kommer jag tappa hoppet och ligga kvar hemma under täcket hela dagen.

Svea har nu givit plats åt surged No 2. Hon heter Helny (ledsen Åsa, hon var redan namngiven när jag såg din kommentar). Helny och jag ska göra alla de där sakerna jag inte hann göra med Svea. Hon och jag ska bli bästisar och vi ska aldrig skiljas. Hon står i badrummet, där är det varmast. Hon gillar att stå i badrummet.
Däremot fick jag inte klart för mig om man skulle ha locket på eller inte?

folk och fä

Varför har folk hela tiden ett behov av att ändra på saker. I skolans värld är det alltför vanligt. ska en uppsats vara fyra sidor max finns det alltid några som vill skriva fyra och en halv sidor, eller ska något lämnas in i pappersform är det alltid nån jävel som till varje pris måste få tillåtelse att maila. de har inte tid, eller ingen skrivare, inga händer som de kan skriva med, inget busskort, inga pengar, ingen som kan hålla dem i handen när de går över gatan. Ständigt denna specialbehandling! Alla får tillgång till kursplan, kursinfo och alla villkor för examinationsarbete och inlämning i början av kursen. Sedan får man väl planera utefter det och se till att man klarar det som förväntas av en.
Jag blir så trött på människor som tror att de ska kunna förändra alla regler och bestämmelser jämt. Jag rättar mig inte heller efter andras regler alltid, men jag väljer helt sonika att skita i dem om de inte passar mig. Desssutom har jag inga problem att finna mig i sånna där fåniga regler i skolan. Det jag producerar där är ändå inte till för mig utan för en lärare, då är det ju bättre att jag presterar det de vill ha, inte vad jag tycker. Sen när jag blir enväldig diktator, då kan jag göra det jag finner är meningsfullt.

brinn för tusan

Jag kom fram till igår att jag inte är bäst på något, inte brinner för något och inte avslutar något. Sådana människor är menlösa och hopplösa och jag blir alldeles galen av att umgås med folk av den sorten. Nu har jag ju kommit fram till att jag är en av dom. Det ledde ögonaböj till ett ökat självförakt och panik. Nu har även den vetskapen sjunkit ner i träsket jag har inom mig. Det är som att jag har en grop av kvicksilver och lite annat gegg inuti, där alla andra har is. Så när jag får nu kunskap finns det liksom inget som håller det kvar uppe på ytan utan allt bara dränks i träsket. För alla andra tror jag att det är så att de har som en hård yta inuti, där all ny kunskap och alla nya upptäckter liksom ligger still. Sen är det lätt för dom att plocka fram allt när det behövs. För mig, när jag ska rota upp något till ytan är det alldeles kladdigt och klibbigt och geggigt och fullt med rester från annat. Inte toppen.
Allt är bara en enda sörja. Jag sörjer att det inte är helg. Jag helgar min fåtölj.

högklackade tankar

Idag kunde jag inte ha kängorna till skolan. De var alldeles för leriga och oputsade. Sånt håller inte. Så jag tog mina mellanhöga klackskor. Klackarna på dom är som uppånervända koner, dvs tjocka upptill och smala nertill. ingen del av sulan har någon form av mönster. Så det blev ganksa halt och ostabilt när jag skulle ut å traska på isen som täcker alla gator. När jag till sist var på väg hem och skulle ta mig ner för lilla backen var det ju typ omöjligt med stoltheten i behåll. Så kom jag å tänka på att folk som ser mig antagligen skulle tänka typ "men varför har hon sånna där skor på sig om hon inte kan gå i dom?" eller "herregud så korkat att ha sånna där skor nu när det är vinter" eller andra liknande tankar. Så skulle riktigt smarta personer komma på att "men hon kanske inte har några andra skor" eller "hon kanske har slagit vad med någon att hon kan gå en hel dag mitt i vintern med ovettiga skor" eller "hennes andra skor kanske var alldeles blöta för att elementet hade läckt äckelvatten i dom", men sedan kommer man på att "näe, antagligen är tjejen bara blåst å fattar inte att det är vinter". Sånt är jobbigt. Jag gillar inte när folk tror att jag är korkad. JAg är inte det och jag tycker inte att det ärr ok att folk tror det. Inte ens de jag inte känner.

stenen blev till sand

När jag gick ifrån studievägledaren idag kändes allt mycket bättre. Om ett år är jag klar. Dit är det förhoppningsvis bara två små skruttkurser, en distanskurs och en vanlig plus en C-uppsats. Det är bra.
Jag har precis läst ut en fantastisk bok, som heter Den besynnerliga händelsen med hunden om natten och rekommenderar den varmt till alla. Den får en att tänka ytterligare lite mer på att alla handikapp syns inte på utsidan, och att vi alla är olika men att alla har sina system för att saker ska fungera på bästa sätt.

Idag sak jag tvätta. Imorrn är jag ledig. Imorrn ska vi ha sovmorgon i det här huset. Jag städade badrummet idag och snart ska jag tvätta. Men först är det matlagning som gäller. Hungrig som en hel björngris.

bry bryderi broderi

Jaha mina kära vänner. Det här med skolan är jag inte så bra på. Det går bra så länge det går av sig själv, men så fort jag måste anstränga mig så är det inte så kul längre. Jag kan inte vara entusiastisk. Folk runt omkring mig är astaggade och tycker typ att skolan är det roligaste som finns. Jag tycker om äppeljuice.
Idag har jag hängt med Lina, lagt mängder av passianer (1 har gått ut en gång), ätit mackor, avocados, rester från igår, poppat popcorn, druckit två kannor te, pratat i telefon, facebookat, spelat tetris, spelat andra menlösa internetspel, köpt färgglada lappar, möblerat mitt framtida hem och kollat på serier. Jag har verkligen inte pluggat i närheten så mycket som jag borde. Faktum är att jag tror att jag har pluggat typ en timme. Det får gå som det vill imorrn. Jag bryr mig inte. Jo det gör jag. Men jag orkar inte bry mig så mycket så jag gör något åt det. Jag vill ha sommar, värme, lov och ett bra jobb som ger bra betalt.

Jag vill ligga i ett badkar, jag vill inte ha ont i varenda led i hela kroppen, jag vill att det ska vara helg, jag vill inte skriva tenta imorrn, jag vill ha en stor tatuering på halva ryggen, jag vill ha en personlig håruppsättare...jag vill att passianserna ska gå ut oftare.

tired as a man can be

Inatt somnade jag inte förrän jättesent. Jag hade blivit alldeles uppstressad under kvällen och sen var det kört. Och min nya nattsysselsättning är att lägga passians (jag har försökt stava det skitlänge, jag skriver som det låter). Å allihopa gick värre än vanligt vilket jag givetvis tog som ett mycket dåligt omen. När klockan var över den stora stenen var himlen på väg att trilla ner över våra huvuden. Det var ovärt, men jag brydde mig inte. Efter att ha smsat lite med stora skeden somnade jag till slut.
Idag var jag hos kvinnan med olika färg på ögonen. Hon förbjöd mig att titta på skräckfilm. Jag har inget emot det. Sen åkte jag och mötte upp Johanna på blåbär. Där fick man välja fyra matiga sallader. Det var värt för en hungrig och genomkall. Idag tänkte jag att det nog inte var så kallt så att jag kunde ha gröna jackan. Det var ett dåligt beslut. Ska inte den här vintern ta slut snart?
Hur som haver hamnade vi tillslut i mammas klassrum och kunde få lite handledning och bra tips på saker inför tentan. Nu borde jag verkligen ta tag i huvudräkningsboken, men det går inte! Jag känner lite stress över det, men inte jättemycket.

söndag

Igår somnade jag sent efter att ha pratat med E och utbytt ömhetsbetygelser. Jag har upptäckt att om jag ligger och har något del av täcket lite uppe så att det kommer i kalluft, så blåser det in där. Jag sover i storm och mitt enda skydd är ett tjockt, fluffigt täcke. Tur att jag har det.

Idag ska jag fortsätta plugga, men också knåpa ihop ett paket och läsa Annas uppsats.
Men först är det te och kaka till frukost som gäller. Jag borde väl ge mig ut å springa eller nått också så att jag blir lite trött till kvällen. Imorrn ska jag ju befinna mig på lidingö kl 11... Vet inte hur det ska gå. Idag vaknade jag ju 10 över ett.

brööööl

Jag försöker att skära ner på pasta. Jag skulle kunna äta bara pasta, men jag har förstått av omvärlden att det inte är så bra att äta massa makaroner hela dagarna. Och jag vill ju såklart hänga på alla trender, framförallt de som skulle kunna få mig att gå ner i vikt (ja, jag har pratat med min psyktant om min kroppsuppfattning, vi löser det sen). Jag har också förstått att man inte ska äta så mycket bröd. Om man ska äta bröd ska det vara fullkorn och grovt och inte alls typ vitt formbröd. Nu är det ju så att vitt, fluffigt, mjukt formbröd typ är det bästa som finns. rostade mackor och coca-cola till frukost... Och makaroner m creme fraiche till middag. Vilken dröm.
Men nehej.
Så, idag har jag bakat ett skitnyttigt bröd. Typ. Jag hade i allt nyttigt jag kunde hitta i gryn- och fröväg. Sen trodde jag att jag hade en påse hasselnötter i skafferiet men det var mandlar. Jag hackade i dom också. Det blev mycket goda limpor (Lina: de blev mörka) och grannen kom över och avnjöt en kopp te och provsmakade med mig.
Jag har inte pluggat. Jag skulle köpt en bok idag som jag behöver på tentan, men det glömde jag ju av. Ovärt. Så imorrn måste jag åka in till stan igen.

just a car crash away

Igår började bra, eller om jag ska ta det från början så här i början så var nyårsafton en mycket lyckad kväll, god middag här hemma, rolig fest med massa nya människor! Jag provade på play piercing också. Det var jätteläskigt men inte så farligt. Säkert något jag kommer vilja utsätta mig för igen.
Sofie och jag var hemma här vid halv sju. Då somnade vi. Vid elva var vi uppe och skuttade igen. S skulle med tåget kl 1 och vid samma tid gick jag in till grannen med badpåsen redo. Efter badet gick vi över till mig och drack te. Senare gick han hem och jag lagade middag. När den var äten slog all satans helveteavfallsångest till med självdestruktiviteten i släptåg. Jag tvingade ut mig på promenad och pratade lite med E och L. Då släppte den för att komma åter när jag lagt på igen. I vanliga fall har jag ju alltid bakisångest, för saker jag kanske har gjort när jag festade kvällen innan. Jag kanske sa något dumt, stötte mig med någon, var för högljudd osv.. Men det här var bara jaghataralltochmittlivångest. Skit. Länge sen jag kände så.
Till slut gick jag iaf och la mig efter att V fått mig på andra tankar och efter en stund sov jag ju, såklart. Jag var väl eg trött som få.
Idag är en ny dag, som det så ofta är när man vaknar efter en natts sömn. Idag är det middag hos P och M. Sen vet man inte vad som händer.

ouppmärksamma

Det finns många saker jag stör mig på i världen. En sak är ouppmärksamma människor. Jag vill inte gå så långt som att de är korkade eller mindre värda, men de är så förbannat irriterande! Igår gick jag och en klasskompis till cafeterian för att handla. Hon köpte en kaffe. Nr man köper en vanlig kaffe i vårt café får man en tom mugg och så fyller man den själv med vanligt kaffe och häller i så mycket mjölk man vill ha. I normala fall tar man mjölken från en sån där stor låda som finns i skolmatsalar. Min kompis provade den, men den var tom. På diskan stod ett mjölkpaket men även det var tomt. Nu kommer vi till den fina delen, min egentliga poäng. Bredvid mig och min kompis stod en kille och väntade på sin latte som tillverkades av en av biträdena bakom disken. Min kompis påkallar hennes uppmärksamhet och ber om en ny mjölk eftersom all annan är slut (vilket som säger). Hon får den nya mjölken samtidigt som killen får sin latte. Men vad gör han då? Jo han får till först mjölkmaskinen och sedan till det tomma paketet på disken. Trots att han har stått bredvid oss hela tiden och kunnat följa min kompis jakt på mjölk. Och hon sa ju till kvinnan bakom disken att mjölken var slut både i maskinen och i paketet. Hur svårt kan det vara att bara höra upp lite!

Liknande fenomen tycker jag att man stöter på lite då och då. Kan inte folk bara titta sig omkring, lyssna lite bättre och ha lite koll!?

jullov

Äntligen är jag ledig. det firas uppenbarligen med snöstorm och några sömniga timmar på soffan. Nu börjar folk slita i mitt jullov till höger och vänster och vill ha min uppmärksamhet mest hela tiden. Jag tycker det är ok. Jag säger ibland att jag är väääldigt upptagen om jag inte orkar ses då. Egentligen vill jag bara sova då :)
Jag har faktiskt annars inga riktiga planer för detta lov. Jag vet att jag måste plugga, skriver tenta 15e januari. Men jag tänkte faktiskt vara ledig till nyår iaf. Sen ska jag skriva nån rapport av något slag också. Det väntar jag också med till efter nyår. Då kommer jag nog vara full av energi och vilja kasta mig in i böckerna.....eller?
Jag fick ett julkort idag av två vänner som alltid skickar julkort ihop. Idet stod det att jag skulle se till att iaf ta några dagar ledigt. Jag vet att iaf M (som bor i USA) läser den här bloggen, och jag kan försäkra dig om att jag kommer vara ledig. Jag kommer vara så vansinnigt ledig att jag kommer förlora fast form och bli lite som en flytande oformlig massa (då jäklarns är man ledig).

Idag fick jag iväg alla julkorten också. Det är bra av mig. Jag har andra år haft alla julkort kvar efter jul.... Konstigt.

nådastöten

Morgonen var traumatisk. Ackompanjerade av först Manson och sedan Big Business lagade hemska (fast ganska snälla) tandläkaren två av mina trasiga tänder. Det var jobbigt. Tandsköterskan var snäll och sa åt mig att andas och klappade mig på axeln. Men jag fick inget klistermärke. När jag kom hem och hämtade blocket jag skulle ha till skolan fick jag ingen sympati av inredningen utan fick helt sonika pallra mig iväg igen. I skolan gick tiden saktare än om man skulle befinna sig i ett svart hål (där går tiden sjuuuukt långsamt). Tillslut slutade vi iaf och jag hastade iväg för att hasta till nya psyyyk. Hon var snäll. Hon ska ha koll på allt. Det här känns som på riktigt, istf den där klåparn jag hade på EÅVPM <- egenhändigt tillverkad förkortning.
Nu blir det pepparkakor och sen kanske middag. Jag borde baka bröd, men jag ids inte.

hårda bud

Som några av er vet är jag smått terroriserad av någon, vi kan kalla honom X. X har stulit diverse konton jag har haft på nätet och har också varit inne på den här bloggen och stökat. Så från och med nu kommer alla era kommentarer godkännas av mig innan de läggs ut. Idag ska jag ringa polisen och snacka med dom om vad som kan göras och vad jag skulle kunna tjäna på det.

par i rullning

Fenomenet rulltrappa är ju ganska välkänt. Man ställer sig till höger och åker upp eller. Om man har bråttom eller är rastlös går man i trappan till vänster och svär åt alla lantisar som inte fattar att man står till höger, inte till vänster. Men allt det är ju välkänt. Idag lärde jag mig emellertid en ny sak om rulltrappor. Om man säg: går på stan med ett sällskap. Mannen elelr kvinnan vi har levt med i säg...40 år. Om man då måste åka upp eller ner med en rulltrappa så måste man åka tillsammans. Gärna på samma trappsteg, men det är bara om trappan är smal. Så, om det då är många som ska samsas i rulltrappan (se bilden)

så är det brukligt att använda sig av den sk blixtlåsprincipen. DÅ KANSKE MAN INTE KOMMER PÅ SAMMA JÄVLA TRAPPSTEG SOM DEN MAN SPENDERAR ALL SIN FÖRBANNADE PENSIONÄRSTID MED. OCH DET GÖR INGET; FÖR DET ÄR TYP 10 SEKUNDER AV DAGEN!!!

Den andra saken som jag funderade på idag och tänkte skriva om här har alldeles försvunnit ur mitt huvud.

om jag pillar lite på den här..

En tjej i min grupp fick reda på att jag har en blogg igår. Hon fick också adressen hit (välkommen). Hon var inne på att det var så underbart att läsa bloggar för att där skriver folk bara det bästa av allt som händer. Eller, att det iaf finns sådana bloggar. Jag håller med, det måste ju finnas en twist eller något för att folk ska vilja läsa. Och någonstans måste ju det vara poängen med att ha en blogg. Att folk faktiskt läser den. Om man då går tillbaka till det här med underbara ögonblick i livet som man vill trycka upp i allas ansikte så är det ju så många serier är uppbyggda (vänner & himym mfl). Jag tycker dom är underbara. Det finns inte ett enda problem som inte går att lösa på en halvtimme och alla är för det mesta glada. Det finns obegränsat med tid att umgås med vännerna, alla har råd att stanna kvar på krogen och äta, alla är snygga jämt och ingen är trött på livet, mörkret och tillvaron.

Från det ena då till det andra. Idag var vi i basgruppen på tekniska muséet. Vi var först på teknorama, som inte alls är lika roligt som tom tits. Likheterna är att grejerna är rätt slitna (värst på teknorama), det saknas ofta förklaringar på varför det blir som det blir, eller instruktioner om hur man ska göra med ett särskilt fenomen/experiment. På teknorama är det klart mer barnanpassade experiment, man måste inte ha så mycket förkunskaper. På tom tits är en vanlig människa (som inte är intresserad av fysik, det är inte vanliga människor) helt körd utan deras katalog över alla experiment. Den kan man köpa i kassan för betydligt mer än man kunde ana.

När jag kom hem somnade jag och sov i drygt två timmar. Tvättiden kortades med en halvtimme och jag blev lurad på de sista ljusa timmarna denna dag.

skräckens tillhåll

Jag kom just hem från tandläkaren. Tandläkare har numera börjat ha ansiktsskydd. Det är väl ifs bra mot stänk, men det känns ju lite som att de när som helst ska ta fel verktyg "oj, det var ju inte sugen, det var visst svetsen"...
Jag kan iaf typ sy igen min mun och gräva ner mig nånstans och bara dö. Inte färre än fyra hål har jag lyckats dra på mig dessa tandläkarfria år. Tandläkaren tittade lite föraktfullt på mig och log ett sadistiskt leednde innan hon gick lös med sargarkroken i min stackars oanande mun. Med jämna mellanrum sa hon obegripliga saker till kvinnan vid datorn. Någon minut senare viftar hon med sin jävla krok igen framför ögonen på mig och tycker att "jag ska bara kolla tandköttet" Du kan vara ett jävla tandkött satkärring. Jag stängde munnen och såg bedjande på henne. JAg riktigt kände hur mina ögon förvandlades till hundvalp/tecknad seriefigur. Men, hon var obeveklig. Som en slug räv gömde hon undan alla plågsamma krokar och i ett ögonblick av tillit öppnade jag munnen och då var hon där, snabb som en vessla. Jag hade inte en chans. Som ett stympat gammalt får låg jag fast nder hennes omilda behandling och med endast en liten flik av självkänsla och förtroende hasade jag mig långsamt hemåt med en faktura och ett kostnadsförslag som enda sällskap. Näe, jag fick en tandborste, tandkräm och några små pinnar för att jag varit tvungen att vänta (de var en kvart sena)...

liten tuva har också öron, om och om igen

Jag brukar rasa mot föräldrar som tvingar på barn deras tro. Jag tycker att det är upp till varje enskild människa att bestämma vad den ska tro på. Nu har jag kommit på ytterligare en sak som verkligen stör mig inom samma ämne, nämligen föräldrar som drar in ungarna i att supportra ett fotbollslag/idrottsklubb. Jag blir tokig! Varför? Låt ungarna själva bestämma över sånt. Sluta pracka på ungarna era åsikter.
Idag på tunnelbanan var det en massa djurgårdare, och jag såg två pappor med sina (såklart) söner. Båda barnen var iklädda blåblåa halsdukar, matchtröjor och den ena hade en difmössa. Jag tittade på papporna, de såg typiskt fotbollskorkade ut. Jag suckade och tyckte synd om världen. Kan folk inte bara ägna sig åt saker själva istf att titta på andra som gör något?
Äsch, summan av kardemumman är att jag inte gillar tanken på att folk tvingar in sina barn i åsikter som barnen själv inte får vara kritiska till och värdera själva innan de anammar dem.

Efter trevligt te ska jag nu knoppa.

nejj

Jag hatar uppbrott. Det är det värsta jag vet. Det får mig att tvivla på allt jag säger, jag vågar inte stå för något och vill egentligen bara ta tillbaka allt, fortsätta och låtsas som att det regnar. Av erfarenhet vet jag att det verkligen inte fungerar. Förr eller senare måste man ta itu med det man känner. Men att göra något som man med största säkerhet kommer vara jobbigt antingen för en själv eller för den man bryter upp med kräver en viljestyrka och självdisciplin som jag måste kämpa för att uppbåda. Just nu känner jag mig som den elakaste, drygaste och fittigaste personen i hela världen. Det kommer nog gå över, men det är lite beroende på den andra personens agerande. Åh, nu skulle det kännas bättre om jag hade en osynlighetsmantel. Jag längtar tillbaka till för typ 6 år sen lite drygt. Då kunde jag ringa till M och säga, hurru ska vi ta en promenad. Och eftersom han inte säger något så kunde jag bara prata och prata, om allt mellan himmel och jord. Nu är jag här, och jag är alldeles för mig själv.
Tänk att det ska vara så jävla svårt att vara singel. Jag som alltid trott att det är svårt att vara ihop. Även om det är rätt härligt. Allt har väl sina toppar och dalar antar jag. Synd bara att jag är så i ofas. När mina vänner är singlar och obundna så är jag i förhållande, och när jag blev singel är alla andra två. Det är en konstig känsla. Jag är bara jag. Inget mer.

förhållanden

Blir man säkrare på sin kärlek med åren eller är folk bara mer desperata?
När man är ung kan man vara tillsammans massor med år innan man antingen gör slut eller förlovar sig, skaffar barn, gifter sig och allt det där. Så är iaf det normala. Men ju äldre man blir desto kortare verkar den där tiden innan förlovning, samboskap och arn bli. Varför? Är det så att bara för att man fyllt vaddetnukanvaraförgräns får någon uppenbarelse och plötsligt ser allt klarare. Då kan man helt enkelt se vem som är rätt för en eller inte? Då behöver man inte leva ihop så länge, bara så att man har kommit överens om vilken färg sovrumsväggarna ska ha och enats om vad ungarna ska heta?
Eller, är det (mer troligt) så att man känner hur tiden rinner iväg och att om man ska ha någon familj i det här livet så får man väl ta det som dyker upp? Om det är så så kommer jag inte ha några problem med att vara barnfri.
JAg tycker att det är ett lustigt fenomen... eller är det så kanske att kärleken helt enkelt blir så vansinnigt mycket starkare, att man är så bergsbombsuperdunderassäker på att det här är rätt att man aldrig tidigare upplevt samma känsla med någon annan partner?