stenar

Ångesten river isär allt. Trasar sönder all självkänsla, alla murar och allt försvar jag skyddar mig bakom. Jag faller offer för min inre stormar, som en vante leker vinden med min hjärna och jag bara hatar mig. Önskar att jag kunde få stänga av mig. Allt det där som gör mig till mig skaver och gör ont. Jag vill fly bort och bara få vara någon annan, hinna få perspektiv, bygga upp mig och få skydd från allt det där onda som slukar mig sakta, bit för bit. Vad spelar något för roll alls längre?

Jag minns inte en tid när ett var ett, när allt var som det skulle som det det utgav sig för att vara. Att vara människa är som att gå balansgång högt uppe i luften. Min lina är tunn som en fiskelina och skär in i mina fötter, gnager sig längre in, tills smärtan får mig att överväga att hoppa ner i det okända nedanför mig. Skulle jag klara det? Kan man fly från sig själv? Jag har en langoljär inom mig. Den äter inte upp imperfektet, den tuggar en stund och spottar ut det igen, tvingar mig att möta det om och om igen, som en film som aldrig tar slut. alla ögonblick, alla dåliga beslut, egoistiska tankegångar och lätta utvägar spelas upp för mig, vill troligen säga något till mig, lära mig av mig själv. Men det är som att jag inte kan ta in det. Jag står alldeles stilla, fast de andra ser inget. De andra ser min skugga som rör sig framåt.



Åh, spelningen var bra förresten. Jag har haft en mycket trevlig kväll.