nejj

Jag hatar uppbrott. Det är det värsta jag vet. Det får mig att tvivla på allt jag säger, jag vågar inte stå för något och vill egentligen bara ta tillbaka allt, fortsätta och låtsas som att det regnar. Av erfarenhet vet jag att det verkligen inte fungerar. Förr eller senare måste man ta itu med det man känner. Men att göra något som man med största säkerhet kommer vara jobbigt antingen för en själv eller för den man bryter upp med kräver en viljestyrka och självdisciplin som jag måste kämpa för att uppbåda. Just nu känner jag mig som den elakaste, drygaste och fittigaste personen i hela världen. Det kommer nog gå över, men det är lite beroende på den andra personens agerande. Åh, nu skulle det kännas bättre om jag hade en osynlighetsmantel. Jag längtar tillbaka till för typ 6 år sen lite drygt. Då kunde jag ringa till M och säga, hurru ska vi ta en promenad. Och eftersom han inte säger något så kunde jag bara prata och prata, om allt mellan himmel och jord. Nu är jag här, och jag är alldeles för mig själv.
Tänk att det ska vara så jävla svårt att vara singel. Jag som alltid trott att det är svårt att vara ihop. Även om det är rätt härligt. Allt har väl sina toppar och dalar antar jag. Synd bara att jag är så i ofas. När mina vänner är singlar och obundna så är jag i förhållande, och när jag blev singel är alla andra två. Det är en konstig känsla. Jag är bara jag. Inget mer.