våta trasor

ibland är det skönt på ett förlösande sätt. Andra gånger så bara knyter det sig i halsen, man kan inte få luft och tårarna är förgiftade med frätande syra. En enda liten droppe svämmar över bägaren och så sitter jag här. Och tycker synd om hela världen. Det får mig att vilja passa på. Men så fort tanken tar vid upphör det. Plötsligt drabbas jag av en våldsam lust att gå ut. Barfota i den kalla natten, sökandes efter någon mening.

Helgen var fantastisk. Allt gick inte enligt planen, men det gör nog inte så mycket.
50 minuter kommer inte räcka till. Jag skulle kunna mala på i dagar. Om allt och ingenting. Om drömmen, skalbaggarna, kroppsuppfattningen, minnena, relationerna, impulserna, allt undertryckt och tvången, kraven och alla måsten. Men vem fan vill lyssna? Det är ju tragiskt att komma till insikten att för att någon ska vilja lyssna så ska den få betalt för det. Nåja. Jag är inte mer speciell än någon annan. Jag är bara mer uppmärksamhetssökande?

Godnatt världen. Lite sömn gör nog susen. Inte fan gör den något värre åtminstone.