bubblor

När jag var liten oroade jag mig för massa saker. Bland annat så var jag väldigt nojjig inför att bli vuxen och behöva betala räkningar. Det var inte själva pengafrågan som gäckade mig, utan proceduren att betala.
Jag kommer inte ihåg när jag betalade min första räkning, men det har aldrig varit svårt. Nu är jag orolig över hur det ska gå när jag slutar plugga. Kommer jag finna något jobb? Kommer jag vilja jobba? Tänk om hyra och studielån börjar hagla över mig utan att jag kommer kunna betala? Nu är det inte längre betalningsgrejen som oroar mig, utan pengafrågan.

Jag var också rädd att mina föräldrar skulle dö på vägen hem från sina jobb. Framför allt de dagar då det var dans. Stressen var väldigt påtaglig då. Trots att det aldrig hände något så var jag varje vecka lika orolig. Jag minns känslan, hur tiden (barn har ju så jävla bra tidsuppfattning dessutom) rann iväg utan att någon kom hem, jag fick lite ont i magen, fick lite panik. Sedan kom oftast mamma hem och till slut, när vi hade hunnit med 514 till vällingby kände jag mig rätt lugn igen. Jag måste varit en mästare på att mörka vad jag kände, för det var vad jag minns ingen som tyckte att det var något konstigt.

Innan jag hade körkort var jag rädd att jag skulle köra ihjäl massa människor så fort jag satte mig bakom ratten. När jag väl hade lärt mig köra försvann rädslan som om jag aldrig hade upplevt den.

När jag ska åka någonstans som jag inte är van vid att åka till är jag jätteorolig för att något ska hända, jag hittar inte bussen/tåget/flyget, utan missar det. Det anslutande färdmedlet ska komma försent och trots att jag räknat med en marginal kommer jag missa min anslutning. Eller så kommer jag aldrig komma av, jag kommer sova förbi min station (händer sällan på flyg). Så fort jag är framme försvinner också den känslan. Tills jag ska hem igen. När jag upprepat resan ett antal gånger börjar den kännas säker.

Trots att statistiken säger att allt kommer gå bra, det gör det ju nästan alltid, så uppkommer alltid nya orosmoment. Det är skönt att vara ute och resa med någon annan, då är vi två. Då känns allt tryggt. Då gör det inget att vi missar flyget, vi är i alla fall tillsammans. En gång var jag och pappa i Italien och seglade. När vi skulle hem fick vi aldrig gå på flyget. Det var väldigt lite information dessutom och det mesta sas och stod på italienska. Jag var väl 16 kanske, men hade jag varit själv hade jag varit i upplösningstillstånd. Nu var det ifs min pappa som var med och eftersom han är värsta globetrottern så är jag övertygad om att han skulle fixa varenda situation som skulle kunna uppstå iom ett missat plan, ett inställt plan eller något annat sånt där. Det skulle säkert jag också kunna, men jag skulle inte lita på min egen förmåga förrän efteråt.

Min poäng är hur som haver att trots att man inte behöver oroa sig, gör man det. Ofta oroar man sig ju för saker som ska hända sen, och ofta så är man mogen för den saken när det väl inträffar. Det är två år kvar tills jag är klar lärare. Då kommer jag veta vad jag vill göra. Det vore toppen om hjärnan förstod det också.