på ett mycket plågsamt vis dör jag sakteligen ifrån denna de levandes värld. Om ett par dagar är jag blott en hög skinn och ben. Min andedräkt kommer ha eldat upp mig med sin drakeldsvärme och mina leder kommer av den innifrån strömmande kylan skaka sönder. Mina muskler värker på det obehagligaste av alla vis och inget bot finns det att ta hemma i min kvart.
Min ryggrad har börjat leva ett eget liv och kommer snart bryta sig ur min kropp, samtidigt som min nacke säger upp all sin funktion.
Trots att jag är klädd både i sjal, yllemuddar och mössa knottrar sig min hårbotten.
Mina fötter bara somnar och mina fingrar vägrar lyda, snart kommer jag en kyrkogård pryda.
Farväl mitt hjärtas vänner, ty det är dödens hand jag på min axel känner.
Ny hemsida!
11 år sedan
3 kommentarer:
Det där kändes inte så... postitivt kan jag känna. Du måste vara redigt sjuk! Jag hoppas att du inte alls dör, vem ska jag då se med tre månaders mellanrum?:P
Hoppas du mår bättre snart.
Kramar!
Jag blev lite extra dramatisk mot slutet. Det var nog medicinen :)
Men jag är faktiskt sjukare än vad jag minns att jag varit på länge.
Jag gör allt jag kan för att bli frisk.
Kram!
Kram på dig lilla Caroline! Inte får du tänka sÅÅ sorgliga tankar. Det tycker vi inte är roligt alls.... Fast jag förstår att du inte skrattar högt om du mår så där dåligt - det låter som en riktig flunsa, svin- eller annat. Snart blir du frisk igen och målar drakar i köket! Det måste du fortsätta med, det finns alldeles för få drakar i folks kök. Nämligen.
Kram från Å
Skicka en kommentar