Jag kom fram till igår att jag inte är bäst på något, inte brinner för något och inte avslutar något. Sådana människor är menlösa och hopplösa och jag blir alldeles galen av att umgås med folk av den sorten. Nu har jag ju kommit fram till att jag är en av dom. Det ledde ögonaböj till ett ökat självförakt och panik. Nu har även den vetskapen sjunkit ner i träsket jag har inom mig. Det är som att jag har en grop av kvicksilver och lite annat gegg inuti, där alla andra har is. Så när jag får nu kunskap finns det liksom inget som håller det kvar uppe på ytan utan allt bara dränks i träsket. För alla andra tror jag att det är så att de har som en hård yta inuti, där all ny kunskap och alla nya upptäckter liksom ligger still. Sen är det lätt för dom att plocka fram allt när det behövs. För mig, när jag ska rota upp något till ytan är det alldeles kladdigt och klibbigt och geggigt och fullt med rester från annat. Inte toppen.
Allt är bara en enda sörja. Jag sörjer att det inte är helg. Jag helgar min fåtölj.
Ny hemsida!
11 år sedan
3 kommentarer:
Ja tänk om det bara låg där färdigt att plocka fram.....näe du, men det är en tjusig idé!Kram
Själv börjar jag misstänka att jag har en bytta med Karlssons Klister inuti där "allt" hamnar. När jag så ska fiska upp något sitter det FAST! Kommer lixom inte upp i ljuset så att man kan se på det klart o tydligt. Undar vad som händer om man häller ner en flsaka Aceton för att lösa upp skiten.... (vågar INTE prova)
Jag tror inte det är många människor som har is där ditt gegg är. Jag själv har ett rött trassel med taggtråd.
Du är bäst på att vara du och borde inte det vara tillräckligt?
kram
Skicka en kommentar