besviken :(

Idag var jag hos tatuerarn. Det gick ifs bra, men vi blir tvugna att ses en gång till innan hon kan börja rita. Tyvärr hade hon ingen tid förrän 11e mars!! Dit är det långt. Dessutom befarade hon att det nog inte blir klart förrän till sommaren. Sommaren är eoner bort och jag kommer ju inte kunna simma på hela terminen. Väl då att jag får gymma å gruppjympa på mitt kort. Men ändå. Jag kanske hatar att vänta. Jag hade hoppats på att hon skulle säga, "ok, då vet jag vad du vill ha, jag ritar upp ett förslag så kan du komma in och titta på det om en vecka och så sätter vi upp en tid för första sittningen idag. Det hade varit så nice. Men nej.

Jag försöker egentligen alltid avstå från att kommentera okända människors förehavanden. Man vet ju inte varför en person gör som den gör, vad som ligger bakom eller hur det blev som det blev. Men, jag lyckas väldigt sällan. Jag älskar att kommentera andra okända människor. Idag i min tidning läste jag en krönika om en kvinna som det (enligt krönikören) var otroligt synd om . Hon hade mått såååå dåligt, men hållit upp en sååå bra fasad så ingen hade märkt nånting. Så hade hon slutat betala räkningarna och nu har hon inte råd med både tandkräm och toapapper för att kronofogden käkar upp halva hennes lön. Men skyll sig själv! säger jag. Man ska inte hålla på att hålla folk borta från sitt inre. Man ska dela med sig om sig själv och om man mår dåligt är det väl ännu viktigare att man pratar med någon. Jag blir förbannad på sånt här. Obefogat medlidande. I min värld är allt svart eller vitt. På eller av. Toppen eller värdelöst.

Just nu är jag toppen men mitt tentaplugg värdelöst.