som dammkorn

yr snön mot den av gatlamporna upplysta himlen. Som om världen var lite skitig, enda tills man istället riktade blicken neråt och såg snön gnistra alldeles vit och orörd på marken. Mitt i natten. Få gånger sedan nätterna på ekedalsvägen när jag inte kunde somna och låg och tittade ut på snöfallen har jag känt den upprymmande känslan av att det finns bara jag. Alla andra är som borta och det är bara jag och snöfallet. På ett bra sätt. Inte på ett självslukande ångestvis. Utan på detdär vackra lite trolska viset som man aldrig kan återskapa medvetet utan somkanske eller kanske inte inträffar på nytt. När man minst anar det. Eller när man går ute väl påklädd och dansar i snön.