when you were young...

Satt och tittade på foton idag från svunna tider. När vi var en hel familj (lägg betoningen på var du vill), jag var blond, vi hade ett rutigt kök och varje säsong var förknippad med sin aktivitet. På vintern for alla till fjällen, skidskola, pjäxor och overaller. Ett år delade vi stuga med familjen som tyckte deras bäbis skulle dricka kräksvälling. Några gånger var vi på en ort där vi fick följa med och pista backar, jag ramlade av pistmaskinen och slog i rumpan. Det tyckte jag var pinsamt, så jag sa att jag fick ont i knät istället.
På våren bjöd påsken på fårvallning, skidåkning på isen och massa äggkokning på spisen med roliga plattor på landet. Sedan blev det rissläpning, eldning och den underbara röklukten i håret när man gått och lagt sig i svala lakan och hörde de vuxna ute i storstugan prata. Syster låg ovanför och gjorde irriterande skrapljud på lakanet och hävdade att det inte alls var hon.
Sedan blev det sommar. Återigen var vi på landet. KalleAnkatidningar, kortspel och ändlösa bad. Ju mer gymnastik syster gick på desto fler simhoppsläger blev det. Jag tyckte det var roligast att komponera ihop namn till grupper, själva stå-på-bryggan-och-kasta-upp-en-hov-i-luften-för-att-sedan-bedöma-dens-insats var mer systers grej. Höjdpunkten var när kusinerna kom, de var ju jättehäftiga, och bara man fick vara i deras närhet kändes allt lite bra.
Det jobbigaste var seglingarna. Jag tyckte att det var mysigt, men det jag minns är stress, missanpassning och en längtan att få vara ifred.

Hösten var kuslig, alla höga granar som susade när man skulle ut och kissa på kvällen på landet, de fantastiska svampplockningar, att ro över till sunddalen en sista gång, allt var så mycket tystare och lugnare än på sommaren. Det bästa med att vara på landet när det inte var sommar var att det eldades i kaminen och öppna spisen. När jag gick upp på morgonen var kaminen i full fräs, och den smällde alltid när man öppnade och stängde luckan. Då kunde man värma mjölken till chokladen ovanpå. det värsta med landet under de här perioderna var förknippat med kylan. När vi kom fram skulle man gå in med skorna. Det var för kallt för att ta av dem tyckte M och P och det var att rubba mina cirklar. Än idag tycker jag att allt är bättre när man har sovit första natten någonstans. Då känner man att man är där. Om man bara går in med skorna ska man gå alldeles snart igen. Man ska bara hämta något.

Bilderna är fina. De vittnar om en annan tid. En tid då det största bekymret var att syster var dum eller det var för kallt i vattnet. Jag önskar kanske inte att jag hade en traditionell kärnfamilj längre, men jag önskar absolut att landets skulle funnits kvar. Och alla de där sakerna. Och verkstan med alla saker man kunde titta å och där det luktade så gott. Påstoan där man lärde sig innebörden av ei saa peittää. När man börjar minnas kommer de små sakerna upp, de små pillren i lillis, lukten av Ias rullade cigaretter, stenarna som var likadana och bildade ett roligt mellanrum där man kunde sätta ner foten på väg ner till sjön. Det otäta fågelbadet, händerna på parkeringsplatsen som alltid var för stora och andra sånna där saker.